”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.” Ur Mark. 6:50

Lärjungarna kämpade mot vinden och var medtagna. Jesus såg deras kamp från stranden. Ännu en gång visade han dem vem han är: Guds Son som fullständigt råder över naturkrafterna – så att vattnet får större bärkraft och vinden tappar sin energi. Som griper in och lossar ett krampaktigt grepp runt en åra och säger: ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.”

Trots alla under och tecken de fått vara med om levde de delvis kvar i det gamla begränsade livet, där ett plus ett är två och inte mer. Där man håller hårt i fem bröd och två fiskar. Markus skriver att deras hjärtan var hårda (v. 52) och att de inte förstått detta med bröden. Vi tänker kanske att vi hade förstått direkt, så att vi vid nästa brödlösa tillfälle skulle känna oss lugna över att Jesus kan förse alla med ett överflöd. Eller? Mitt hjärta kanske också är hårt, tar lång tid att övertyga och därför har svårt att lita att Jesus har all makt.

Men i hans tålmodiga närvaro mjuknar hjärtan. Tack och lov för det! Det är aldrig kört – men ibland tar det tid. ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda ”

Jesus, du kommer också till mig. Du ser de stora vågorna och vindarna i mitt liv som skapar kaos. Jag vill släppa mitt krampande grepp runt min åra. Jag vill sänka axlarna och släppa ut en stor suck innan jag andas in din frid. Den är verklig.