Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss … Ef 3:20

I mina studier i kreativt skrivande läste jag Doppler av norrmannen Erlend Loen. Huvudpersonen har tröttat på sitt liv och ”gått till skogs”. Han slår upp sitt tält och får en älgkalv som närmaste sällskap. Han är så innerligt trött på all duktighet. Hela livet har han strävat efter att vara duktig och umgåtts med duktiga. Nu vill han inte längre och konsekvenserna av det driver berättelsen framåt.

Duktighet är en norm. Det är inte fel i sig, men för många av oss blir den som den dominerande drivkraften – och till slut en identitet, allt i hopp om att bli älskade. Under livet försöker vi tolka nivån för godkänt i duktighet. Ofta sätter vi själva ribban och då hamnar den högre än nödvändigt. Just därför blir Paulus brev till Efesierna så viktigt. Det är sprängfyllt av verser om nåd, kärlek och om att kraften kommer från den helige Ande. Vi uppmanas att bli rotade i kärleken ‒ en kärlek som inte bygger på duktighet utan på nåd.

Paulus förstod det. I Efesierbrevets tredje kapitel kallar han sig ”den minste av alla heliga”. Han var inte längre kvar i sin duktighet som meriterad farisé, utan arbetade istället i Guds kraft och ledning. När han skrev Efesierbrevet satt han dessutom fängslad. Han kunde göra en del, men långt ifrån allt han nog tyckte behövdes. Han fick överlåta det med ‒ din väg Herre, inte min.

Vi behöver inte dra till skogs för att fly våra mönster av duktighet. Istället ska vi börja dagen med kapitulation och överlåtelse. Du Herre ‒ inte jag. Och att återvända till det, om och om igen.

Gud, du vet hur präglad jag är av min strävan att vara duktig. Hjälp mig att kapitulera var dag. Inte bara med ord, utan med hela min vilja. Hjälp mig att förstå skillnaden i praktiken.