Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Ps. 40:2

David skrev i Psaltaren 40 att han väntade och väntade på Herren i en situation som kändes som djup dy i fördärvets grop. David hörde sina fiender skratta åt honom: ”Låt dem häpna av skam, de som säger till mig: Haha, haha!” (v 16) Visst är det lätt att höra hånskratt mitt i tvivlet om Gud verkligen förbereder en lösning på situationen.

Djupt i gropen är det svårt att sjunga lovsång. Den som gör det kommer högre upp och kan ana ljuset. Oftast behövs draghjälp. Gud vill att vi ska vara sammanlänkade, bära varandra. För det krävs ärlighet. Man behöver inte dra hela storyn och beskriva varje detalj i gropen om det inte finns tid eller utrymme. Men säga kort: ”Jag står i en tuff situation nu. Du får gärna be för mig”. Det blir en fin inbjudan att stötta.

David väntade inte förgäves. Gud hörde hans rop och drog honom upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Fortsättningen är fantastisk: ”Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.”

Gud, du vet vilka gropar jag tänker på. Mina och mina vänners. Där vi väntar och ber. Väntar och ber. Tappar hoppet, försöker proklamera dina löften, men fortsatt i väntan. Kom med din hjälp. Dra oss upp ur gropen och ställ våra fötter på klippan.