Tänk på hur en liten eld kan sätta en stor skog i brand. Och tungan är en eld … Ur Jak 3:5–6

Vi är olika när det gäller hur mycket vi pratar. Om det finns ett medelvärde ligger jag nog en bit över det. Lägg därtill lite spontanitet och snabba tankar, så får jag tyvärr ibland inse att det där skulle jag inte ha sagt. Det gick för fort. Tungan slant och eftertänksamheten kom just efteråt.

I trygga relationer behöver det inte vara hela världen. Där kan det vara en gåva att spontant få sätta ord på det som krånglar inuti. Ibland kommer insikten först när vi hör oss själva säga högt vad vi tänker.

Men skvaller … det är aldrig bra. Ändå kan det tränga på inifrån och smita ut även om vi bestämt oss för att låta bli. Det blir lätt en gnista som hittar torrt gräs och sprider sig. Vi kanske litar på personen vi berättar det för, men samtidigt utsätter vi någon för frestelsen att sprida elden.

Ibland kan en gemenskap präglas av skvaller. Inte ovanligt i en arbetsgrupp. Någon börjar leta fel, och snart fyller fler på. Chefen gör fel, kollegor gör fel, arbetsuppgifterna är för många och arbetsgivaren bryr sig inte. En efter en lägger sitt brinnande strå till stacken och till slut brinner det rejält.

Men vi behöver inte bidra med mer bränsle. Låt oss i stället gå med i räddningstjänsten och hjälpa till att släcka bränder. Gud kan ge oss vishet att veta när vi ska tiga, när vi ska tala och hur vi kan bidra till fred istället för splittring.

Gud, jag bekänner att jag ibland bidrar med mer bränsle. Hjälp min inre brandvarnare att larma när det osar av skvaller, negativt prat eller förtal. Påminn mig om att det går att kalla på hjälp innan elden får fäste. Tack för att du vill rycka in och hjälpa mig att släcka det som riskerar att skada andra.